Workshop 5

Workshopledare: Owe Ronström, profesor i etnologi, Högskolan på Gotland, Visby

 

Det sena 1900-talet har beskrivits som den ökande kulturella variationens epok. En stor del av diskussionen om “postmodernitet” har handlat om världens tilltagande fragmentarisering och upplösning, söndring och förfall. Världen har gått mot en ”avhegemonisering”, en “upplivande frigörelse av den kulturella skillnaden, en sannskyldig symfoni av mänskliga variationer.” (Jonathan Friedman). Under denna tid, med ökande betoning på kulturell mångfald, med växande etniska och religiösa motsättningar, och med alla slags gruppers ökande anspråk på kulturell särart, har också en kulturarvsvåg dragit över världen, en ”heritage crusade” för att tala med David Lowenthal. Den har fått många manifestationer, lokalt, regionalt, nationell och genom Unescos World Heritage-program också globalt.

Kulturarv står i ett komplicerat och spänningsladdat förhållande till etnisk och religiös mångfald. I ett visst perspektiv framstår världsarv, idén om en enda mänsklighet med ett universellt kulturellt arv och dessutom en universellt giltig värdeskala att rangordna detta gemensamma kulturarv med, närmast som en radikal motkraft till ökande kulturell variation, ett instrument för ökad homogenisering, kanske också hegemonisering. I Sverige har produktionen av kulturarv på många håll kommit att underordna och utesluta etnicitet som organiserande princip. Medan svenskt kulturarv koncentrererats till lagskyddade fysiska objekt, som minnesmärken, byggnader och monument, har invandrares kulturarv oftare utpekats som immateriellt och efemärt, berättelser, sedvänjor, tro. Vilka konsekvenser får sådana praktiker?

I denna workshop undersöker vi relationen kulturarv, etnisk och religiös mångfald ur en rad olika aspekter.